Harold Fry får mig att tro på människans godhet

Ett bra tag har jag haft Rachel Joyces Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd i min bokhylla. Det började med att min svägerska rekommenderade den och sedan bytte jag till mig den under Bokresan och nu blev den vald som månadens Bokbubblarbok och jag har läst den.

Mysig, charmig och lite oväntad plot. En verkligare och något svartare Hundraåringen kan man väl säga. En pensionerad man (Harold) får ett brev ifrån en gammal kollega som är döende och när han går iväg för att posta sitt svarsbrev så inser han att hans liv behöver ändras, det behöver hända något. Han bestämmer sig för att vandra de 80 mil mellan honom och kollegan och han tror att han kan rädda henne med sin vandring.

Längs vägen händer det såklart en massa spännande, annorlunda och fantastiska saker. Alla de människoöden han möter är trevliga att ta del av, att märka hur han och hans fru hanterar vandringen, omvärderar sina liv och sitt förhållande och att med spänning följa hur vandringen ska gå är ett nöje.

Jag gillade boken, den är riktigt charmig och den ger mig ett hopp om att det faktiskt finns vettiga människor där ute (något som väl behövts den här veckan).

Just det ja, det finns en liten tvist på slutet, didn't see that coming!