För några år sedan läste jag Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten och när nu hon gjort en ny blev jag sugen på den. Hon skriver om egna erfarenheter med familjelivet och det är mycket igenkänning när jag läser. Det jobbiga med den här boken var att jag blev så himlans känslosam och ledsen hela tiden när jag tänkte på att mina barn ska växa upp och flytta ifrån mig. Nu är det ju långt kvar men åren går ju så sjukt fort!Det är lite intressant att läsa om saker hon reflekterar om kring barnens uppväxt - jag börjar ju såklart också tänka till. Ångrar jag något? Borde vi ha gjort något annorlunda? Jag ångrar kanske inte att vi inte fjällvandrat (inte riktigt vår grej va?) men kanske annat. Borde vi ha rest utomlands när de var så små att de flög gratis? Borde vi lärt dem sova i egna sängar tidigare? Borde vi haft ipadförbud? samtidigt har vi ju två friska barn som fungerar precis lika bra som andra barn och verkar kunna föra sig bland folk så varför ångra saker? Det är ju inte för sent ;-)
Betyg: 🏔🏔🏔🏔
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar