Bokmaskarna läste klassiker i våras (hej sen recension) och en av oss (inte jag) ville läsa svenska statarförfattare (urk). Valet föll på Ivar Lo-Johanssons Analfabeten, boken som handlar om hans far. Jag såg framför mig hur jag möjligtvis skulle dö tristessdöden flera gånger om under läsandets gång och var väl inte sådär positiv direkt (är jag någonsin det?).Vet ni vad?
Jag hatade den inte. Den var faktiskt inte ens trögläst - den var ganska underhållande och intressant. Det är en helt annan värld (känns det som) som beskrivs - och ändå inte. Fattigdomen, rädslan inför det man inte kan, skammen och känslan av lycka när man får äga något. Mycket av det som de slet för då tar vi för givet idag.
Nu var det så länge sedan jag läste den att jag inte ska försöka mig på att skriva om den men den var bra, jag kommer kanske inte direkt att slänga mig över författarens andra böcker men jag kan rekommendera denna.
Ivar Lo-Johansson är jag lite sur på för att han ljög om att Moa Martinson inte kunde skriva, att andra gjorde det åt henne... Jag har träffat ingenjörer och utbildade människor som berättar att någon av deras föräldrar är analfabet, jag har träffat analfabeter, oftast kvinnor. Och man bkir så glad att många nu får chans till utbildning, deras barn i alla fall.
SvaraRaderaAbsolut, man kände ju verkligen av maktlösheten hans far kände.
RaderaBlev också mycket positivt överraskad när jag läste denna
SvaraRaderaVisst är det skönt att ibland bli det :-)
Radera