Andra delen av Liv efter liv

Oj vad mycket som kan hända på 130 sidor. Förra veckans läsning tyckte jag iofs om men den var ganska så tillbakahållen och mycket samma sak. Jag längtade efter att det skulle gå vidare och det gjorde det definitivt i veckans läsning.

Ursula blir äldre och upplever en känsla av déjà-vu - något hennes föräldrar inte riktigt tar på allvar. Hon skickas till en psykolog men känner väl inte riktigt att hon blir botad. Mamman Sylvie som jag gillade i första delen, ändrar roll och går mot ett ganska otrevligt håll i den här delen. Det händer en hel del otrevliga saker i Ursulas liv och mamman väljer att, istället för att visa stöd och förståelse, nästan avvisa Ursula. Teddy (en lillebrodern) finns där dock som en stöttepelare. Det händer dock tråkigheter i hans liv också som han inte riktigt hämtar sig från.

Pappa Hugh är tillbaka efter kriget och han tycker jag att jag tar till mig bättre i den här delen, han finns där för sin dotter. Faster Izzie har också en större roll här - den utsvävande och lite självständigt galna kvinnan som gör som hon vill, lever lyxliv utan att ha råd med det och skriver tidningsspalter och böcker om sina brorssöner. Ursula uppskattar henne, Izzie blir den hon vänder sig till i svåra tider, men resten av familjen vill helst inte veta av henne. Speciellt Sylvie och Izzie går inte ihop.

När alla otrevligheter sker i Ursulas liv så sitter jag och hoppas att hon ska få dö och återfödas - men det händer inte. Bokens kapitel är längre i den här delen för Ursula dör inte hela tiden. Hon lever och genomgår allt hemskt och man vill bara hoppa in i boken och stoppa det.

Det ska verkligen bli spännande att läsa fortsättningen, man undrar ju vad som ska komma att hända de 130 följande sidorna...