Igenkänningspoesi från Krapu

Hur kunde du

Hur kunde du!

inte bara glömma

utan också förneka

allt du sagt

allt du lovat

Som den där gången

– har du glömt? – 

du sa:

Goddag

Så där bara: Goddag

Ungefär som att du skulle önska

att jag skulle ha en god dag liksom

att just jag skulle ha en 

god dag

 

Eller: 

Hej på dig, du!

 

”Hej på dig, du!” sa du

– minns du? –

Som att

hej på just

mig 

liksom!

Har du glömt allting redan

allt som du sagt till mig

som den där gången

– jag minns det så tydligt:

det hade just slutat regna,

ljuset föll in genom fönstret –

du sa:

Vill du vara snäll….- nånting

Visst

ville jag vara snäll

 

Jättesnäll! Hela tiden!

 

Och i kafeterian:

Får det lov att vara mera?

—

Ja-a.

Mycket

mera

 

Och mitt vackraste minne

på blanka förmiddagen

– på arbetstid! –

du ställde mig frågan:

Va e´klockan?

Just det!

”Vad är klockan!”

Ungefär som att:

Vad är klockan slagen, är det dags nu,

är det rätt tillfälle, är det vår tid nu, typ!

 

Hur kunde du bara förneka allt

och låtsas oförstående

när jag sa att det var ömsesidigt!

 

Men jag glömmer inte

Och jag tänker inte radera

det därkorta och sakliga meddelandet

som du undertecknat med ditt namn och

”m v h”

med….vänlig….hälsning

 

”Goddag”

”Hej på dig du”

”Vill du vara snäll..” – nånting

”Får det lov att vara mera”

…och

”Va é klockan

------------------------------

Det är lite mycket på jobbet just nu och tydligen blir jag i stressens tid sugen på lite poesi. Solja Krapu är min nya poesigudinna och jag börjar med samlingen Jag behöver busschauffören och hittar där den här underbara "Hur kunde du". Jag tycker att den är så träffande - den beskriver mig precis under tonåren och den efterföljande singeltiden där ett leende från någon fick mig att hoppas. 

Jag ser verkligen fram emot att bekanta mig mer med Krapus dikter. I en av samlingarna jag har finns en cd med där hon läst in dikterna!