Bowie - en normbrytare

Kulturkollos veckotema handlar om att bryta normer och tisdagsutmaningen (som jag svarar på i sista sekunden) ber oss om följande:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

1. Jag har svårt att komma på någon som inspirerat  mig personligen - jag gillar att vara lite annorlunda, att skilja mig lite från mängden men är väl samtidigt en ganska vanlig, stereotypisk Svensson med make, barn, hus och bil. Saknar iofs en hund... MEN. Det var ju någon som inspirerar till att bryta normen jag skulle skriva om och hela veckan har jag gått och tänkt på en person som verkligen har utmanat normer under åren;


David Bowie.*

Kan man ha ett sådant här veckotema utan att nämna honom? Jag är uppväxt med föräldrar som lyssnat mycket på Bowie och både jag och min lillebror gillar hans musik. Jag må inte veta mycket om varken hans liv eller musik, men jag vet att han är en som bröt mot normer på flera sätt. Man, kvinna, rymdvarelse, homo, bi, hetero? Vad var han? Är han? Vem vet? Jag tycker hur som helst att han är en otroligt intressant artist och hans musik är fortfarande lika fantastisk nu som när jag växte upp med den.

2. För att fortsätta på Bowie-temat så vill jag då rekommendera en bok som jag hittade på second hand för många, många år sedan - To Major Tom, the Bowie letters av Dave Thompson. Boken handlar om en ung pojke i England som skriver brev till sin stora idol, David Bowie. Vi får följa honom från ung pojk, genom tonåren, genom livet och upp till att han är runt 40-50 (har jag för mig). Breven beskriver en livsresa och de beskriver Bowies karriär. För läsare som älskar fotnoter så är den här perfekt - när pojken skriver och ifrågasätter något Bowie gör så svarar författaren med en fotnot för att vi läsare ska få veta vad som egentligen hände.

Boken känns som en hyllning, en faktion, och det är kul att följa pojken och Bowie när de båda går igenom så mycket över åren. Den är välskriven - språket matchar åldern som pojken är i. I början är det oskyldiga, naiva frågor; som t.ex. varför Bowie stod på knä framför sin gitarrist - "spelade du på hans gitarr med munnen?"** Jag rekommenderar boken varmt om man gillar Bowie eller uppväxtskildringar.

Till slut lämnar jag er med några av mina favoritlåtar.

* Jag har ju iofs rött hår och klär och sminkar mig färgglatt - jag kanske har blivit inspirerad iaf...
** Han bryter normen på scen genom att simulera en avsugning, något den unge pojken inte riktigt förstår.