Hur kunde du
Hur kunde du!
inte bara glömma
utan också förneka
allt du sagt
allt du lovat
Som den där gången
– har du glömt? –
du sa:
Goddag
Så där bara: Goddag
Ungefär som att du skulle önska
att jag skulle ha en god dag liksom
att just jag skulle ha en
god dag
Eller:
Hej på dig, du!
”Hej på dig, du!” sa du
– minns du? –
Som att
hej på just
mig
liksom!
Har du glömt allting redan
allt som du sagt till mig
som den där gången
– jag minns det så tydligt:
det hade just slutat regna,
ljuset föll in genom fönstret –
du sa:
Vill du vara snäll….- nånting
Visst
ville jag vara snäll
Jättesnäll! Hela tiden!
Och i kafeterian:
Får det lov att vara mera?
—
Ja-a.
Mycket
mera
Och mitt vackraste minne
på blanka förmiddagen
– på arbetstid! –
du ställde mig frågan:
Va e´klockan?
Just det!
”Vad är klockan!”
Ungefär som att:
Vad är klockan slagen, är det dags nu,
är det rätt tillfälle, är det vår tid nu, typ!
Hur kunde du bara förneka allt
och låtsas oförstående
när jag sa att det var ömsesidigt!
Men jag glömmer inte
Och jag tänker inte radera
det därkorta och sakliga meddelandet
som du undertecknat med ditt namn och
”m v h”
med….vänlig….hälsning
”Goddag”
”Hej på dig du”
”Vill du vara snäll..” – nånting
”Får det lov att vara mera”
…och
”Va é klockan
------------------------------
Det är lite mycket på jobbet just nu och tydligen blir jag i stressens tid sugen på lite poesi. Solja Krapu är min nya poesigudinna och jag börjar med samlingen Jag behöver busschauffören och hittar där den här underbara "Hur kunde du". Jag tycker att den är så träffande - den beskriver mig precis under tonåren och den efterföljande singeltiden där ett leende från någon fick mig att hoppas.
Jag ser verkligen fram emot att bekanta mig mer med Krapus dikter. I en av samlingarna jag har finns en cd med där hon läst in dikterna!
