Jag gillar den här boken. Den är vacker och sorglig, familjeband beskrivs kärleksfullt och jag blir ledsen över hur Alicias blåögdhet får henne att bete sig. Jag ser de vackra vyerna framför mig när miljön beskrivs. Ett tag påminner historien lite om Berättelsen om Pi (tror jag, har bara sett filmen, som var underbar).
Jag gillar de olika kärlekar som beskrivs, jag känner för karaktärerna när de tvingas skiljas åt från nära och kära eftersom deras land inte längre är deras. Jag gillar också det smått övernaturliga som finns med - det är något med den magiska realism som Syd- och Latinamerika brukar bjuda på. Samartin har också skrivit Salvadoreña, som jag vann hos Feelgoodbibliotekarien - nu ser jag fram emot att läsa den med.
Intressant tips igen. Din blogg får uppmärksamhet hos mej.
SvaraRaderaTack, vad snäll du är!
Radera