När Bokbubblarna i våras läste Evelyn Hugos sju äkta män så upptäckte jag att jag hade flera av Taylor Jenkins Reids böcker sparade i min Storytelhylla. Jag hade hört att just den här skulle vara bra att lyssna på så då gjorde jag det.
Den var bra att lyssna på! Boken är skriven som en intervju med ett gammalt rockband och i uppläsningen är det skönt nog olika skådespelare i alla rollerna vilket gör den trovärdig - såpass att man nästan glömmer att det är en fiktiv berättelse.
Den kretsar kring den mytiska Daisy Jones och hur alla påverkades av henne och framförallt hur bandet hon plötsligt joinade påverkades. Kemin mellan henne och sångaren, drogproblem, syskonrivaliteten, oroligheterna i bandet - allt framställs som äkta och på slutet finns en twist jag inte var beredd på. Det känns inte alla otroligt att det här skulle kunnat vara på riktigt och jag gillade verkligen den här berättelsen.
Den här veckan pågår en bloggstafett hos Kulturkollo och jag har anmält att jag vill vara med. Åh, vad har jag gett mig in på? De senaste dagarna (och nätterna) har jag klurat, funderat, ratat, ångestat och svettats över det här inlägget. Klart jag vill vara med - att anmäla sig var ju lätt men sedan, oj, sedan kom ju alla de där (dumma) tankarna om att "ska verkligen lilla jag och min lilla blogg vara med, ingen vill ju läsa vad jag har att säga..."
Men igår inatt (när jag inte kunde somna) så bestämde jag mig för att självömkan och annat tråkigt nedvärderande tjafs är sååååååå 2018 och jag är här för att ta plats och för att inse att folk visst vill läsa vad jag har att säga. Jag må inte ha så många unika besökare/dag men vet ni vad? Jag har besökare. Boh ya!
Okej. Så nu tar vi det från början - ni ska få ett soundtrack och det kommer att vara lika färgsprakande och fantastiskt som den här bloggens ägare. Nu kör vi!
I år är det 10 år sedan jag bestämde mig för att starta en bokblogg - det var ju inte så svårt, jag hade redan en om livet i allmänhet, men nu ville jag ha en för att logga mitt läsande också. Namnet kom till från den här killen:
Jaha, blir det här ett inlägg med en massa GIFs? Nej, lugn bara lugn, det kommer mera. I snart tio år har jag bloggat om vad jag läser, när jag går på bio eller teater, när jag träffar mina bokklubbar och annat som har med böcker, läsning och kultur att göra. Jag är sporadiskt aktiv - i år försöker jag pusha mig att blogga mer och även delta i olika utmaningar (som den här t.ex.). För gissa vad? Vill jag ha fler läsare ska jag faktiskt också förtjäna dem! Jag måste ju själv anstränga mig med inlägg och kommentarer om jag ska få det från andra.
Nu, en låt. Ja, min blogg lider lite av tidig tonårsångest. Den vill så gärna känna sig stor och passa in men den vet samtidigt att den kanske inte riktigt platsar där. Ännu. Egentligen så passar väl Spice Girls "Wannabe" in här och det är iofs en klämkäck låt men jag har valt en annan som jag gillar mer:
I could be wholesome
I could be loathsome
I guess I'm a little bit shy
Why don't you like me?
Why don't you like me without making me try?
I try to be like Grace Kelly
But all her looks were too sad
So I try a little Freddie
I've gone identity mad!
Ja, lite så här känner jag mig - både privat och på bloggen. Lite splittrad och att jag inte är tillräcklig men om jag nu fokuserar på det positiva med den här bloggen så är det ju så himlans mycket som jag "fått" just tack vare den här lilla fantastiska platsen på nätet.
Under åren har jag:
* Träffat en massa nya trevliga människor (mestadels bloggare)
* Startat Bokbubblarna med ett gäng härliga bloggare och icke-bloggare
* Varit på mingel med förlag och träffat författare
* Fått en massa härliga recensionsexemplar av snälla förlag
* Stått som boktipsare på Pocket shop en kväll då det var tipskväll
* Åkt på, och nu på sistone varit med och ordnat, läsretreat
Om man tänker på allt detta så passar det väl bra att avsluta med två riktiga powerlåtar - iaf två stora favoriter här hos mig (både artisterna och låtarna). Det här är känslan jag vill ha 2019!
We can beat them, forever and ever
Oh, we can be heroes just for one day
So hold your head up girl and you'll go far [...] Don't hide yourself in regret Just love yourself and you're set
Jaha, det skulle ju vara slut nu. Ja, men jag satt och fikade med en kompis igår och pratade om det här inlägget, att jag hade svårt att hitta bloggens soundtrack. "Men, du är ju Gloria Gaynors I am what I am" sa hon. Hur jag har lyckats gå 39 år utan att höra den här vet jag inte men ja, den är väldigt mycket jag. Tack Camilla 💋
