Tredje delen av Liv efter liv

Hrm... den här gången har jag delat upp läsningen på tre dagar så nu ska jag ju försöka komma ihåg vad som hänt. Iom att den här boken har rätt mycket handling (och upprepning) är det inte alltid lätt... Men men. Ursula har i den här delen börjat jobba (är det inom försvarsmakten?) och hon har skaffat en högt uppsatt älskare. Vi har nu kommit till åren runt andra världskriget och kriget spelar en stor roll under de här sidorna. Ursula vaknar upp i en bombad källare och mörkret tar över. Nästa gång undviker hon källaren och räddar en hund men mörkret tar över igen. Hon väljer nästa gång att tidigare åka till Tyskland, gifter sig och får barn och lyckas bli vän med Eva Braun och få bo ett tag hos Führern. Han är inte så närvarande, han har ju fullt upp med det politiska, men när väl är närvarande så tråkar han mest ut Ursula med långa historier om konst och arkitektur.

Hon vill lämna Tyskland men maken har gömt undan hennes och dottern Friedas pass. Dottern blir sjuk, landet är i krig och ingen medicin finns att få tag på. Den enda utväg hon finner för sig och sin dotter får mitt blödiga hjärta att gråta. Jag tänker på alla de människor som lever i krigsförhållanden. Atkinson lyckas förmedla känslan så verkligt. Hennes beskrivningar av hur en fälld bomb kan kännas känns äkta, nästan självupplevd. Rädslan man känner när man lever i konstant oro för bomber, hur man vill rädda sitt barn till varje pris och jag tänker på de människor som lever på flykt. Jag försöker, men kan inte, sätta mig in i hur det skulle vara om jag och min familj behövde fly. Usch, så orättvist och hemskt livet kan vara och en sådan otrolig tur jag och min familj haft som lever just här.

Veckans läsning fick en verkligen att tänka till och det ska bli spännande att läsa färdigt boken til nästa vecka.