Vi håller oss kvar i andra världskriget. Ursula kämpar på i krigets England och tar hand om dem som skadats, dödats, träffats av bomberna. Hon kryper in och ut ur fallna hus, tar upp kroppar som slits itu när man rör dem, sätter knät i det som en gång var en bebis, plockar upp spillror av dem som var hennes vänner. Hon räddar en hund men lyckas inte rädda sin bror Teddy. I nästa version lyckas Teddy överleva. Hon skjuter Hitler. Hon skjuter inte Hitler. Hon ligger med Fred Smith, hon ligger med Benjamin Cole men hon ligger inte med Fred Smith och Benjamin Cole.
Allt är hemskt. Allt är fint. Ursula dör gammal och grå. Ursula dör innan hon föds.
Jag vet inte riktigt hur det går för alla och hur boken egentligen slutar. Den slutar någonstans där den börjar och vi vet inte riktigt vilken version som, så att säga, blir den sista.
Jag har verkligen tagit till mig boken och jag tror att det var ett bra sätt att läsa den såhär uppdelad över en längre tid. Det har varit lika intressant att läsa den och reflektera över den som det har varit att läsa om vad Det växer och Sincerley Johanna har tyckt. I början reagerade vi ganska lika men kring del 3 började vi skiljas åt...
En sak som jag tänkt på under läsningens gång, och som inte kom upp förrän i slutet och då endast som en liten mystisk bifigur är Izzies son. Hon får ju en oäkta son som lämnas bort för adoption i nästan varje version. Jag har hela tiden tänkt att det skulle visa sig vara Hitler, men så dyker han ju upp i sista versionen och blir en liten mystisk Roland, som ganska tidigt går och drunknar. Har ni andra reagerat på honom?
Jag är glad att jag har läst boken, det är min första av Atkinson. Jag har I museets dolda vrår oläst hemma i hyllan, får väl ta tag i den någon dag. Liv efter liv har nu åkt vidare till min svåger, historieläraren, som gärna ville läsa.
Ja visst var det konstigt att denne lille Roland plötsligt dök upp!
SvaraRaderaJag tycker att du sammanfattar bokens slut bra. Det är nog meningen att vi inte ska veta vilken version Ursulas liv slutligen tog.
Reagerade du på att dottern Frieda endast dök upp i ett av hennes liv?
Ja just det, jag har ju försökt förtränga den delen med dottern, tyckte den var alldeles för hemsk.
RaderaDelen med dottern var den del som kändes mest apart och missanpassad av alla delar. Jag förstod mig inte riktigt på den och som sagt dottern var bara med i ett av liven medan det fanns andra som dök upp i flera av liven.
RaderaSpännande att svågern ska läsa den, ni kan fortsätta diskutera den sen. Jag håller med om att det är svårt att veta vad det var som slutade och om hon någonsin faktiskt överlevde där när hon föddes första gången.
SvaraRaderaJa, det reagerade jag också på. Ska hon låta allt vara ogjort efter 500 sidor?
Radera