Den beskriver ett gäng familjer som lever i en egen inhägnad som skyddas av vakter och är ogenomtränglig. De har status, pengar (vissa iaf) och det är svårt att komma innanför både murarna och personerna där inne. Det är inte direkt sympatiska människor - jag känner ingen sympati för männen som förlorat jobb och heder, eller kvinnorna som slösar. Kanske faller jag lite för de två ungdomarna, Juani och Ramona, som har en liten egen bi-historia i det hela. Boken börjar med att beskriva en torsdagkväll ur Virginias synvinkel - hon tillhör gruppen "Torsdagsänkorna" - detta namn kommer av att männen träffas och spelar varje torsdag och kvinnorna går på bio eller annat. Inte denna torsdag. Virginia har stannat hemma och efter ett tag kommer hennes man hem tidigt utan att vilja berätta varför. Plötsligt hörs skrik fån grannens pool och hennes man ligger med brutet ben på deras terass. Tre män ligger döda i grannens pool.
Vi får sedan följa tillbakablickar i alla familjerna som bor i detta lilla privata område - det växlar mellan Virginia och en allvetande berättare. Jag hade lite svårt för det, och det faktum att jag vill veta vad som hänt, inte få ett antal nya berättelser berättade. För det är så det känns, som ett gäng noveller.
Jo, man får till slut veta vad som hänt och hur, men då är det för sent, författaren har tappat mig och jag tappade intresset ganska tidigt. Tyvärr.
Det är kul hur olika man tycker om en bok. Jag tyckte väldigt mycket om denna :)
SvaraRaderaDe flesta i Bokmaskarna gillade den också, vi var bara två som inte var så förtjusta.
Radera