Bokklubben vid livets slut

Till Bokbubblarna ska vi till i nästa vecka ha läst Will Schwalbes Bokklubben vid livets slut - en bok som hyllar hans mamma och läsandet. När Wills mamma får sitt cancerbesked börjar inofficiellt deras bokklubb - de läser ibland samma och ibland olika böcker och passar på att diskutera dem när de träffas för hennes cellgiftstider eller liknande. Efter ett tag kommer de på att de har startat en bokklubb.

Det här är en bok som väcker många känslor i mig. Först gillade jag den inte alls - den kändes alldeles för högtrevande och trots att det är en sann historia tyckte jag inte att den kändes verklig - ingen familj pratar väl sådär? Jag störde mig på hur "fancy" det kändes - "åh, vi känner den och den författaren/skådespelaren, nu läser vi den här svåra boken" osv, dessutom känns det som att hans mamma var ett rent helgon. Jag vet inte varför, men trots allt det jobbiga familjen går igenom kunde jag inte känna någon sympati för någon av dem.

Men sedan började det ändras. Visst behöll jag de gamla känslorna, gillar fortfarande inte det högtrevande och det lite snobbiga i boken, men jag insåg att den berörde mig. Ju svårare cancern blev för hans mamma, ju mer började jag tänka på min kompis som dog förra året - hur hon måste ha gått igenom precis det här. Hon måste ha vetat att hon skulle dö - jag förstod aldrig det, blundade för det, men iom att hon fick nya tumörer så ofta så måste hon själv ha förstått att hon inte skulle överleva. När jag började tänka så så fick boken en helt ny innebörd.

Kanske påverkas läsandet av det faktum att jag endast läst/känner till kanske 3-4 av alla de böcker de läser. hade boken blivit bättre om jag känt till fler? Ja, det tror jag faktiskt. Det är en stark bok, den rör definitivt upp massvis med känslor, men den föll mig inte riktigt i smaken. Tyvärr.

Tack till Modernista för rec.exet.