Till Veronica

8 mars, den Internationella Kvinnodagen och här satt jag igår med prestationsångest och försökte förtvivlat komma på något att skriva till Bloggstafetten med stort B. Vanligtvis har jag ett riktigt bra självförtroende - jag vet att jag är smartare än jag tror och jag vet att jag är lika bra och intressant som alla andra. Kanske lite mer fantastisk ibland... Men så kommer de där stunderna när självförtroendet sviker och jag får för mig att jag inte alls är lika bra som alla andra, att folk kommer skratta och fnysa åt det jag skriver.

Varför blir det så här då?

Jag hoppar till gymnasietiden. Jag läste den humanistiska linjen - vi var elva tjejer och en kille. Bortsett från mig och Camilla, som jag fortfarande är kompis med, så var klassen ganska så högpresterande. Camilla kämpade på och jag lekte lustigkurre. Jag har aldrig ansträngt mig, jag har alltid klarat mig och varit nöjd med det. Resten av klassen tyckte väl att vi var idioter. På den tiden var jag en tjej som gillade att spexa och skoja längst bak i klassrummet, jag var jätteblyg inför folk jag inte kände och jag sa aldrig något under lektionerna, eftersom jag visste att försökte jag så vände sig alla MVG-tjejerna om och glodde på mig som att jag tog upp deras tid.

När jag kom upp i årskurs 2 fick vi en ny lärare, Veronica. Från början tyckte jag att hon var jättekonstig. Hon hade kort hår, stora örhängen och berättade gärna anekdoter om sitt liv. Jag hade aldrig stött på en sådan här lärare innan. Efter några månader tog hon ett samtal med mig och frågade varför jag inte ville ha ett högre betyg i svenskämnet. Hon sa: "Linda, du skriver bra men jag kan inte sätta betyg bara på ditt skrivande, du måste börja medverka aktivt muntligt på lektionerna också". Det här må låta som ingenting, men för mig var det en väckarklocka. Menade hon att det var så lätt för mig att få ett högre betyg? Jag var ju tvungen att prova. Första gången jag räckte upp handen för att säga något var riktigt nervöst. Alla tjejerna vände sig snabbt om och stirrade, väntandes på att jag skulle säga fel. Det gjorde jag också, såklart. Veronica uppmuntrade mig dock och hjälpte mig genom att vända på det jag sagt så att det på något mystiskt sätt blev rätt.

Det här inlägget är tillägnat min gamla lärare Veronica. Hon trodde på att det fanns mer i mig än vad jag visste och det har, till stor del, gjort mig till den person jag är idag. De personer som träffat mig håller nog med om att jag inte är en tyst liten mus längre, jag tar minsann för mig. Jag blev lärare, med kort hår, stora örhängen och personliga anekdoter. Mitt mål i lärarlivet har varit, och är fortfarande, att lyfta mina elever, att nå den där lilla blyga personen som inte tror på sig själv. Jag vet att jag har lyckats några gånger under de nio år jag varit lärare och jag hoppas på att det kommer att hända fler gånger. Och ja, året efter studentexamen skickade jag ett långt tackbrev till Veronica.

Till alla er som läser: tänk på att ni är viktiga. Till alla lärare: tänk på hur viktiga ni är.

Tack Veronica!

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica - en dröm i rosa, Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up, TinaO , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan