Det är snart tio år sedan jag själv drabbades men jag hade också tur - jag sökte hjälp tidigt och blev inte så drabbad som många andra. När jag hör och läser om folk som verkligen går sönder får jag nästan dåligt samvete - så gick det ju inte för mig. Eller? Jag minns iofs att jag beskrev mig själv som en ballong som någon bara fortsätter att blåsa i även när det känns att den är full och kommer spricka, att någon bara tejpar över sprickorna och fortsätter blåsa och att jag till slut sprack, omöjlig att laga.
Nu var jag som tur var inte omöjlig att laga och jag ser mig själv som frisk och återställd - enda skillnaden är att jag inte kan hålla lika mycket i huvudet längre och att jag inte klarar stress så väl.
Nu skulle ju inte det här handla om mig, det skulle handla om boken jag läst. Boken får ju mig dock att minnas, känna igen och reflektera och det i sig är ett gott betyg. Kvinnan i boken har ett mycket värre jobb - oj, jag blir stressad och arg bara att läsa om det. På hennes jobb finns det inget som heter arbetstid och fritid - du ska alltid vara nåbar och kunderna är viktigare än familj och hälsa. Jag spenderar boken med att vara arg på olika saker hela tiden så den väcker definitivt känslor. Jag blir arg på Josefin som inte förstår vad som sätts på spel, jag blir arg på hennes man när hon väl kraschar, jag blir arg på vänner och kollegor som skojar bort allvaret och jag blir sjukt provocerad av hennes arbetsplats.
Boken är välskriven på det sättet att man blir riktigt stressad av de sidor som är Josefins återblickar från jobbsituationer. Psykologen beskriver hennes jobb som Kafkaeskt och jag håller med, det låter som en absurd mardröm. Lite för överdrivet, tyvärr, man kan bli utbränd för mindre.
Tack LB förlag för rec.ex. Betyget blir: 😭😭😭
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar