Den där med vargarna

För ett tag sedan så läste "alla i boblmaf" Carol Rifka Brunts Tell the wolves I'm home* och nu kan jag också joina hyllningskören. Ja, för det är en bra bok. En fin och jobbig familjeskildring - vi får följa 14-åriga June och hennes familj i spillrorna av hennes morbror/bästa vän, Finns, död. Då den här berättelsen utspelas under 80-talet så är det skamligt och skämmigt att han dör av AIDS och den missförstådda boven i dramat är Toby, hans pojkvän. Pojkvännen som June inte kände till. Pojkvännen som inte är välkommen. Pojkvännen som saknar Finn lika mycket som June.

Det här är en jättejobbig berättelse. Jag blir arg vid flera tillfällen - arg på mamman, arg på systern Greta och arg på June. Jag vet att Greta och June är barn och kanske inte vet bättre, jag fattar att mamman har issues hon behöver komma över men åååhhhh! Jag vill bara hoppa in i boken och skaka om dem, förklara för dem att de måste öppna ögonen och se varandras smärta.

Riktigt fin är den dock och den berör - inte som The fault in our stars - men det är nog för att den behandlar AIDS istället för cancer, vilket kanske inte är något som de flesta av oss har berörts av. Jag tänker också på andra familjeskildringar och uppväxtböcker - When God was a rabbit och The particular sadness of lemon cake. Läs dem alla och älska!

* Låt vargarna komma, kommer i höst från X-publishing