Efter att ha läst
Enligt Os lovord om boken
En man som heter Ove av Fredrik Backman så var jag tvungen att läsa den. Och jag förstår vad hon menar, den är så bra. Dock storgråter jag oftare än jag skrattar, men rolig är den. Samtidigt är det en sådan fin kärlekshistoria att jag bara gråter och gråter. Vill rekommendera den till alla jag känner. Man fastnar för Ove och hans grannar direkt och han är så fin, så fin.
Samtidigt tänker jag på andra griniga gubbar -
Oscar i Sundströms Oscar och Boel, samt gubben i filmen
Upp. Män som älskar sina fruar och som blivit gamla, enstöriga och griniga. Och jag storgrät när jag läste
Oscar och Boel och jag kan inte se öppningsscenerna av Upp utan att stortjuta.
Gamla, griniga gubbar - man måste älska dem, eller hur?
Samtidigt tänker jag på andra griniga gubbar - Oscar i Sundströms Oscar och Boel, samt gubben i filmen Upp. Män som älskar sina fruar och som blivit gamla, enstöriga och griniga. Och jag storgrät när jag läste Oscar och Boel och jag kan inte se öppningsscenerna av Upp utan att stortjuta.
Jepp, man måste bara älska dom griniga gamla gubbarna.
SvaraRaderaJag skrattade och grät om vart annat när jag läste "En man som heter Ove" och då får man väl säga att författaren verkligen lyckats :-D
Verkligen, det var samma här.
RaderaJag tror aldrig att jag har gråtit till en bok men på slutet kunde jag inte hålla mig längre, då är den bra!
SvaraRaderaDen ska ju bli film så småningom nu också :)
Jag gråter jämt till böcker numera, så blödig av alla hormoner. Kan bli en intressant film.
RaderaSka den bli film? Då måste de hitta en riktigt grinig Ove. Lennart Jähkel kanske?
RaderaNu har jsg också läst klsrt. Gillar!
SvaraRaderaKul att ni gillar. Började läsa hans krönikebok igår och den verkar också lovande.
Radera