Korparna schmorparna

I söndags träffades Bokmaskarna och åt en ljuvligt frukost hemma hos H och dissekerade Korparna av Tomas Bannerhed. Vi var fyra av fem som läst den och vi var ganska rörande överens om att det var några timmar av vårt liv vi aldrig får tillbaka. Den var alldeles för dyster, händelselös och vi ville alla bara att pappan skulle ta livet av sig på första sidan. Ingen av oss kände någon empati för karaktärerna. Jämförelser gjordes med O'Neills Lång dags färd mot natt som vi läste i somras - också en dysfunktionell och deprimerad familj men där klev den under huden och man ville att de skulle få hjälp - i Korparna väntade vi mest på att döden skulle göra slut på eländet.

Vad fåglarna ska symbolisera förstod vi inte riktigt heller, jo, korparna är ju döden men de andra? Vad är grejen?

Under Bokmässan var jag en kort stund och lyssnade på när Jenny Jägerfeld berättade om "Psykologer läser" där de behandlade just Korparna. Jag hade då inte läst den ännu men skrev ned lite punkter ändå. När jag sedan läste boken kunde jag kolla om jag höll med eller förstod bättre osv. Tyvärr hjälpte det mig inte mycket det heller.

Nej, tyvärr. Det här var inte min typ av bok.