Tårdrypande

Sitter på bussen hem och läser sista novellen i Alice Munros Kärlek vänskap hat. Jag blir rörd. Rörd till tårar av den här berättelsen om Fiona som i sitt Alzheimer-tillstånd inte minns sin man och därför inte heller bryr sig när han är på besök. Jag blir också rörd av känslan jag får när jag tänker mig in i hur det måste kännas för hennes man.

Och så tänker jag på min mormor och morfar. Morfar sitter på hem nu och har inte jättekoll på vilka vi är som besöker honom. Får mormor utstå det här? Vet han vem hon är när hon hälsar på?

Och jag tänker på mig och Grefven som gamla. Om någon av oss skulle glömma bort vem den andre är. Hur jobbigt är det inte om ens älskade inte vill kännas vid dig? Inte minns dig?

Och jag tänker på filmen "Dagboken". Hur fin den är men hur sorgligt det är att se mannen kämpa för att hans fru ska minnas honom.

Och så stänger jag igen boken, tar ett djupt andetag och vägrar läsa färdigt den och gråta på bussen.