tisdag 29 januari 2013

Vem ska man prata med när den man vill prata med inte längre finns?

När John Greens The fault in our stars lästes och hyllades av bokbloggare förra året fick en av mina bästa vänner nya cancertumörer, den här gången sådana som förlamade henne. Alltså tänkte jag absolut inte läsa en bok som handlar om cancer. När hon tragiskt och alldeles för tidigt gick bort i höstas fanns det inte en chans att jag skulle bli sugen på att läsa boken, hur mycket priser den än fick och hur bra alla än sa att den var.

Men nu, ynka tre månader efter så har jag storgråtit mig igenom den. Nyfikenheten tog över. Och visst gråter man, det hade jag definitivt gjort även om jag inte kunnat relatera till Hazels känslor. och jag förstår hyllningarna. Boken är verkligen fantastisk! Dialogerna, människorna och storyn - man fastnar direkt för Hazel, Augustus och Isaac.

Jag gillar kaxigheten, jag gillar att de kan skämta och vara seriösa om vartannat om cancern och jag gillar att de lever, att de inte är sin cancer. Sedan vet man ju att boken inte kan vara lycklig, att folk kommer att dö. Och där förstår jag Hazel, det svåra i att inte kunna prata om hur jobbigt det är när någon dör eftersom denna någon är just den hon vill prata med. Så känner jag med, Hella är den jag vill prata med om hur tomt det är nu när hon är borta. Den där känslan att jag vill ringa henne, jag vill att hon ska få träffa min dotter och jag vill själv träffa henne igen och prata minnen, upptäcka nya second hand-ställen och bara få vara med henne.


Så, nu torkar vi tårarna.

6 kommentarer:

  1. Att läsa det här inlägget på jobbet var kanske ingen höjdare. Jag stänger dörren en stund och torkar tårarna. Jag önskar så att du inte skulle behöva sakna Hella och att hon fortfarande skulle vara där, levande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det hade jag också önskat :-)

      Radera
  2. Viket fint inlägg om din vän! Kramar skickas!

    SvaraRadera
  3. Jag har en kompis som säger ungefär som du. Hennes mamma dog i cancer och sedan tog det en tid innan hon kunde läsa böcker där någon dog, men nu kan det trösta att läsa om andra som varit med om liknande saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, ens mamma måste vara tusen gånger värre.

      Radera