Övernaturligt - hur mycket tål jag?

Kulturkollos tisdagsutmaning handlar om hur mycket övernaturligt vi accepterar i populärkulturen, I quote:

Veckans utmaning går ut på att fundera på var din gräns går när det gäller magi, mystik och metafysik i populärkultur? Hur mycket övernaturligt tål du i böcker, tv-serier och/eller filmer? Det kanske till och med skiljer sig mellan de olika medierna. Är du kanske en sådan som går ”all in” och sväljer allt som författaren serverar eller är du en halvskeptiker som köper lagom dos eller kanske är du en fullblodsskeptiker, som inte vill ha något yttepytte litet magiskt inslag alls. Ge gärna exempel i ditt svar.

Jag accepterar nog ganska mycket. Magisk realism har alltid lockat mig och det här året har jag ju även börjat läsa lite fantasy. 

Alexandra Potter och Sarah Addison Allen är två chick lit-författare som skriver åt det magiskt realistiska hållet. Jag har läst nästan allt av dem och blir aldrig besviken. Potters Who's that girl och Allens The sugar queen är favoriterna.

När jag började läsa fantasy ville jag göra det så likt de genre jag brukar läsa, jag fann Molly Harpers varulvsserie, How to flirt with a naked werewolf, och Gail Carrigers steampunkserie, Soulless. Jag accepterar spöken, varulvar och vampyrer utan problem, kanske för att de i det här sammanhanget beter sig som vanliga människor (nästan). 

För några år sedan var jag helt såld på Paulo Coelhos böcker, jag gillar tankarna i dem (okej, inte alla, men de flesta). Djävulen och fröken Prym är ett bra exempel.

I filmer och tv-serier har jag nog tidigare föredragit mer realistiska berättelser, men det finns ju knappt sådana serier nuförtiden, dessutom kollar maken på typ allt som innehåller vampyrer, superhjältar och annat övernaturligt och sitter man med honom och tittar så fastnar man ganska snart...