I killed my darlings - eller iaf en av dem.

Till kursen jag läser (eller läste, vet inte om jag ska hoppa av eller inte...) så har jag läst om två favoriter; Austens Pride and Prejudice och Fieldings Bridget Jones's diary. Jag är väldigt glad att jag "var tvungen" att läsa om dem för ingen av dem var som jag mindes.

När det gäller P&P så märker jag att jag har sett BBC versionen så mycket att jag trodde den var boken, nu är de ju väldigt nära varandra men något jag lärde mig var att den kända "blöta-skjortan-scenen" inte finns med i boken - inte ens i närheten. Jag blev ganska förvånad, hade helt glömt det. Jag skrattade på flera ställen och blev nyförtjust i boken, verkligen härlig läsning!

Det var lite samma med Bridget Jones's diary, jag har sett filmerna så många gånger att jag knappt kom ihåg boken. Sedan är det ju 15 år sedan jag läste den också... Här visste jag dock att film och bok skiljer sig åt ganska mycket, men det stör mig
inte, det är som att få två bra grejer som påminner om varandra bara. Det intressanta är att när jag läste den första gången ( jag var väl typ 19-20) så älskade jag den. Verkligen älskade. Jag skrattade högt och hade aldrig reagerat så på en bok innan. Jag hade ju iofs inte läst så mycket innan, var ingen bokfantast förrän ganska sent och de
ssutom är ju den här (typ) den första chick liten. Nu när jag läste om den så var den inte lika rolig, inte lika spännande och inte lika intressant. Kanske är det för att jag läst så mycket mer chick lit nu? Kanske är det för att jag är äldre? Då, när jag läste den, skulle ju mitt festande singelliv börja - nu är det slut (och glad är jag för det, familjelivet 30+ är klart skönare, även om man fortfarande ibland är uppe halva natten, men av andra skäl...). Inte så att jag tyckte illa om den, men det var inte alls samma bokupplevelse som för 15 år sedan.