Båda b
öckerna var lite sådär småmysigt igenkännande och direkt efter var jag liksom tvungen att ta fram mina gamla dagböcker och läsa min egen berättelse från tonårstiden. Fast den skiljer ju sig. Jag har aldrig haft den där viktiga, riktiga tjejkompisen som man gör allt med, som man älskar och som alltid finns där.Men det andra - jo, det har jag ju haft. Den där ångesten, den där känslan att man inte passar in och de där dinosaurieliknande fjärilarna man får i magen för att han den där tittade på mig/sa något till mig.
Jag tycker det är kul att minnas. Numera. Nu när man är vuxen nog att inse att allt ordnar ju sig. Allt behöver man gå igenom för att någonstans längs vägen bli vuxen.
Åh vad sugen jag blev på Johanna Thydells senaste, jag gillade verkligen hennes andra två.
SvaraRaderaDen var bra, har inte läst något av Thydell innan men den var lite som de allra flesta tonårsböcker. Gillar dem!
SvaraRaderakanske borde man läsa, man glömmer ju
SvaraRaderajag tyckte Thydells bok var rätt olik vanliga tjejiga tonårsböcker med sitt ovanliga språk och det faktum att den var så brutalt ärlig. Dvs, "jaget" fattar inte alls att hon egentligen är rätt populär och störig och inte särskilt trevlig. Hennes egen syn på sig själv är ju fruktansvärt osäker och full av förnekelse och dålig självinsikt. Som så många tonåringar.
SvaraRaderaSchiefauers bok läste jag också i våras och tyckte väldigt mycket om, lånadwe ut den senast idag. Ovanligt med så icke klämkäcka böcker om tonåringar i mellaålder efter gymnasiet. 18- 19-åringar brukar väl ha gått över till regelrätta vuxenromaner då. Jag tyckte verkligen om den.
Hannele: Man gör ju det...
SvaraRaderaBokomaten: Det kan hända att den kan uppfattas som lite annorlunda, fast jag tycker att de flesta ungdomsböcker går i samma spår, och det är ju inte så konstigt, det är oftast så här att vara tonåring. Man är osäker, man är aningen eller osv.