fredag 18 januari 2013

Griniga gubbar får mig att grina

Efter att ha läst Enligt Os lovord om boken En man som heter Ove av Fredrik Backman så var jag tvungen att läsa den. Och jag förstår vad hon menar, den är så bra. Dock storgråter jag oftare än jag skrattar, men rolig är den. Samtidigt är det en sådan fin kärlekshistoria att jag bara gråter och gråter. Vill rekommendera den till alla jag känner. Man fastnar för Ove och hans grannar direkt och han är så fin, så fin.

Samtidigt tänker jag på andra griniga gubbar - Oscar i Sundströms Oscar och Boel, samt gubben i filmen Upp. Män som älskar sina fruar och som blivit gamla, enstöriga och griniga. Och jag storgrät när jag läste Oscar och Boel och jag kan inte se öppningsscenerna av Upp utan att stortjuta.

Gamla, griniga gubbar - man måste älska dem, eller hur?

7 kommentarer:

  1. Jepp, man måste bara älska dom griniga gamla gubbarna.

    Jag skrattade och grät om vart annat när jag läste "En man som heter Ove" och då får man väl säga att författaren verkligen lyckats :-D

    SvaraRadera
  2. Jag tror aldrig att jag har gråtit till en bok men på slutet kunde jag inte hålla mig längre, då är den bra!
    Den ska ju bli film så småningom nu också :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gråter jämt till böcker numera, så blödig av alla hormoner. Kan bli en intressant film.

      Radera
    2. Ska den bli film? Då måste de hitta en riktigt grinig Ove. Lennart Jähkel kanske?

      Radera
  3. Nu har jsg också läst klsrt. Gillar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att ni gillar. Började läsa hans krönikebok igår och den verkar också lovande.

      Radera